Jag hoppas du vet, att du alltid varit min hjälte. Du har alltid varit den jag sett upp till. Du har alltid varit den som stått vid min sida no matter what. Jag tror det skrämmer mig, för jävla mycket.. hur ska jag klara allt utan dig i mitt liv. Jag hatar tanken av att varje gång jag träffar dig kan vara sista gången jag ser dig i liv. Jag hatar att se dig falla ihop framför mina ögon i tårar. Jag hatar att se dig inlåst i det rummet helt hjälplös. Jag hatar att våra bästa dagar är över. Jag hatar att jag aldrig sa det som aldrig blev sagt till dig förut. Jag ångrar att jag aldrig påminde dig oftare hur mycket jag faktiskt älskar dig. Det sista jag sa till dig var "vi kommer tillbaka". Jag visste mycket väl att det kunde vara den sista meningen jag sa till dig. Jag visste mycket väl att jag kanske kunde svika dig. Min största rädsla har alltid varit, oslagbart största rädsla, att förlora dom jag älskar. Jag är rädd, men jag antar, att det inte hjälper att visa hela världen hur rädd jag är. Jag undviker att tänka på det men tanken kommer tillbaka hela tiden. Behövde skriva av mig, men jag vet mycket väl att du aldrig kommer läsa det här.