Okej, jag läste ett inlägg på min fina vän Josses blogg om killar och lite så. Och damn, fick mig att tänka tusen gånger om. Riktigt bra skriver den tösen. Tänkte skriva ner mina tankar och lite så.

Jag har alltid, i alla år varit rädd tror jag. När jag var mindre var jag mest rädd för vad alla andra skulle säga och tycka. Nu handlar allt om besvikelse och sårbarhet. Jag är så grymt rädd. För att bli sviken. Tar tid för mig att låta någon komma mig nära. Jag är inte redo, att låta mig falla i någons armar som inte vill ta emot mig. Fälla tårar för någon som inte förtjänar dom. Låta mig få förhoppningar när jag ändå vet att i slutändan kommer jag stå kvar där själv. Ja, detta är jag rädd för. Att låta någon lämna spår i mitt hjärta men sedan vandra vidare.


Men jag tror att, det finns ingen som är perfekt för mig. Ingen för dig heller. Men det finns alltid någon för alla där ute. Någon som tar emot dig när jag faller. Förtjänar dina tårar. Jag har lärt mig att om man aldrig låter någon stiga in genom ens dörr, så kan du aldrig förvänta dig att du får reda på om just han är den som tar emot dig när du faller, och förtjänar dina tårar. Man får helt enkelt, bita sig i läppen.. och kämpa sig upp på ben som inte orkar bära en. Styrka är att låta sig träffas av verkligheten, falla ihop och sedan ha styrka kvar att lyfta sig.


Som Josse skrev, killar tänker med kuken.. och tjejer med hjärtat. Dock inte alla killar. Dock inte alla tjejer. Men efter mina egna små kärlekserfarenheter, så har jag insett att hitta en prins finns en ytterst liten chans på. Men sanningen är den att...

IN THE END, WE ONLY REGRET THE CHANCES WE DIDN'T TAKE. THE RELATIONSHIP WE WERE AFRAID TO HAVE AND THE DECISIONS WE WALTET TOO LONG TO MAKE...